5 november 2011: “Glenn Hysén är på TV och jag tror inte han skulle veta vilka Pants Yell! var. Han skulle gå rakt förbi dem på gatan och tänka på en fotboll och den där brytningen på Wembley, men det gör inget. Det skulle jag också göra. Alltså inte tänka på brytningen på Wembley utan mer på att se till så vinterjackan är uppdragen ordentligt och så frysa. Fryser gör jag ofta här på Nordpolen.
Jag tänker – vilken fin video med koftor. Ja men det är en låt också. Inte bara yta. Det är en fantastisk liten låt med en minimal refräng som slår till mig med en fjäder som jag vill höra igen. Äkta. Där kommer gitarren. Ett riktigt litet mästerverk.
Jag tittar på Spotify och där föreslår de att jag ska lyssna på något annat som heter plants yells eller planet yello och jag tror inte det är samma sak. Tänk om jag måste ut och leta efter en skiva? En riktig. Jag letar lite information på det där “nätet” och det finns inte så mycket men det står tweepopikoner och sånt. Fast det tänkte inte jag på. Bara att det här var en fantastisk liten låt som jag ska lyssna på minst 5 gånger idag.”
