Firade in fredagen med en ostfralla och såg 80s på SVT. Jag blev något missnöjd med att den viktiga frågan aldrig ställdes till Sabrina. Varför hade hon såna problem med överdelen till bikinin i poolen den gången 1986 när hon sjöng Boys Boys Boys?
OK – nu blev det en ganska stor hit i alla fall, men om överdelen hade suttit på rätt plats under hela inspelningen så kanske den hade blivit ännu bättre? Ja herregud. Vi pratar musikhistoria och tro nu inte att jag tycker direkt illa om låten eller Sabrina för det gör jag inte. Det räcker att tänka på en kille som Winnerbäck för att jag direkt ska inse hur bra Sabrina var. Rock n roll på något sätt i en bransch som domineras av människor som har hört förr hur bra musik ska låta och därför ska det alltid låta ungefär så. Tills något nytt kommer fram.
Sabrina hade klar talang. Det stod helt klart redan från början. Däremot klarade jag aldrig av Samantha Fox. Det var något med jeansjackan. Ja, hon var hårdrock på något sätt. Seriöst. Hårdrockare gillade henne. De gillade Judas Priest, Thin Lizzy, Mötley och epatraktorer och ingenting annat kunde man lyssna på. Inget mer alls förutom Samantha Fox. Hon hade jeansjacka.
De visade Eurythmics också. Bandet vars visuella likhet med Roxette aldrig får nämnas i svensk press. Det hade varit dåligt för den svenska självkänslan, eftersom Eurythmics gjorde riktig musik och inte låtar där ett svenskt popgeni slängde in olika ord som han tyckte var “häftiga” i ett sound som bäst beskrivs som plågsamt.
Eurythmics gjorde ett par riktiga mästerverk till låtar som Sweet dreams och Love is a stranger som står ganska långt upp på den riktiga gräddhyllan av låtar och låter förvånansvärt fräscha än idag. Så är det.
Jaha. Det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara lägga upp ett par roliga låtar som känns roligare än det som slentrianmässigt prånglas ut på hipsterkoftor som Pitchfork.com och därefter på en miljon andra personliga bloggar. Kanske blir imorgon.
/Baguette Bardot
