A Space Morrissey

Helgens stora grej var att man laddade upp i – torsdags – med lösskägg och jämna pengar och gick in och köpte förköp till E-type som skulle vara på lördagen. Lönehelg. Alla skulle dit och förfest, grogg och kanske träffa på folk man aldrig träffar annars som man kunde säga hej till och sånt – det lät som en skön idé. Utekväll och inte greja och inte bära och bara vara där och dricka grogg, men det höll en liten stund och sen smögs det försiktigt bort till Majblomman i stället för lyssna på Country roads. Och det var hur trevligt som helst.

Nog om det. Jag fick någon slags vision där när jag såg E-type på håll och hur han log att vore det inte skönt att höra något med Silverbullit.

Idag har jag jobbat. Det sägs att Silverbullit jobbar på nytt material. Vem vet? Jag hoppas. Och gör de inte det så kan man lyssna på något som åldras så som bra musik gör. Väldigt bra. Idag t.ex. så tänkte jag – jag måste höra den där. Joy. Och så hörde jag på den. Och så hörde jag på den igen.

Kan de inte släppa den igen? Är världen redo nu?

Det står Citizen Bird på klippet. Ja, det är en såndär fanvideo. Det finns helt klart alldeles för lite Silverbullit på nätet och de har en hemsida med nyheten att de ska spela på Way Out West 2008. Ja, det gjorde de. Ordentligt.

Silverbullit. Det finns rätt mycket bra musik och så finns det sånt här. En helt annan nivå.

Silverbullit är ett svenskt rockband baserat i Göteborg. När bandet bildades 1995 kallade de sig för "Silverbullet" vilket de blev tvungna att ändra på grund av en konflikt över namnrättigheterna. Bandet spelar intensiv monoton syntinfluerad rock med ångestfyllda texter. Deras inspirationskällor är bl.a. DAF, Depeche Mode, New Order och The Stooges, såväl som TV-spelsmusik. De har fått mycket hyllningar från kritiker (till exempel utsågs "Arclight" till bästa svenska album 2004 i en omröstning av musikrecenscenter [1]), men har trots detta inte gjort något större publikmässigt genombrott.

Bandet är mest känt för sina starka live-spelningar. De har spelat på många festivaler och även turnerat tillsammans med The Soundtrack of Our Lives. Sångaren Simon Ohlsson är ofta vild och oberäknelig på scen och flera framträdanden har gått överstyr. Till exempel slutade en av bandets tidiga spelningar i Varberg med att Simon blev ivägsläpad av polis som trodde han gick på droger (det sägs att han egentligen bara hade druckit en lättöl); och på Rookiefestivalen 2004 hoppade han ut i den glesa publiken och blev utslängd från arenan av en säkerhetsvakt, medan resten av bandet fortsatte spela.

“Vem kunde tro att Wilco skulle göra ett samarbete med självaste Karl-Alfred när de för en gångs skull bestämde sig för att ge ut en musikvideo? Hur som helst är så fallet när nu “Dawned In Me” från förra årets The Whole Love blivit med video. Det här är något av det bästa vi har sett i år!”

http://rockfoto.nu/magazine/2012/01/30/wilco-popeye-dawned-on-me/

http://aspacemorrissey.blogspot.com/2012/01/usch.html

Vill också åka till Debaser och kolla på Emmon ikväll. Och Kite och så. Och så vidare. Och ljustube. Men jag jobbar. Jag jobbar, jobbar, jobbar. Igår så upptäckte jag i alla fall en låt med M83 som jag verkligen gillade. Efter att ha haft svårt för rösten som låter gammal Peter Gabriel så ändrade jag mig. Så bara. Jag är bra på att ändra mig när jag vet att jag har varit långsam. Sen höjde jag på förstärkaren och lyssnade igen på den. Högre för varje gång. Jag pratar självklart om låten Reunion. Midnight City låter fortfarande som skit.

Jag upptäckte att om jag lyssnar på första halvan av skivan men hoppar över låten Midnight City och går direkt på Reunion så låter låtarna efteråt bara otroligt bra och inte Peter Gabriel vråldåligt pretentiösa utan mer som ett mästerverk. Så bra att jag nu klarar nästan halva skivan utan att bli otålig. Reunion.

Det är inte varje dag man hör en gammal låt man inte har hört förut och riktigt hör hur de inte viskar Rolf-Göran. Rolf-Göran. Eller saker som “vi vågar inte riktigt och vad tycker ni om det här och förlåt”. Nej, här hör man mer hur de står på ett dansgolv och bara briljerar med bas och gitarr som skulle låtit snyggt idag sådär ett antal decennier senare. Dagens låt. Sov gott.  

Så sitter man i soffan och känner sig lite nöjd med en nöjd katt som nöjt kattsnarkar och så får man se att Wilco har gjort en video till en av de få låtar på nyaste skivan som jag gillar – ja, trots att jag är gammal Wilcofanatiker eller kanske just därför – så tycker jag nyaste skivan är sådär. Den är tråkig och träig men Dawned on me var ett av undantagen som jag gillar en del och just därför är det givetvis helt självklart att de gör en tokrolig video med Karl-Alfred/Popeye och är sådär trivsamt roliga så man nästan skruvar på sig i soffan fast man är helt själv. Och som inte det är nog så är det reklam för deras Wilco-spenat.

Det blir ingen länk. Det blir en stillbild. Titta på något bättre. Som barnprogrammet på SVT som heter Korrespondenterna eller något liknande.

Telly Savalas. Mannen som gick från att vara galen i Tolv fördömda män till att bli Ernst Stavro Blofeld i en Bondfilm med fel James Bond och stjärna i en av världens bättre filmer genom alla tider – Kellys Hjältar. Och så tv-deckare i Kojak.

Hur var det signaturen lät nu igen? Deckarmusik tänkte jag! Och ungefär då kom jag på att Telly Savalas även hade en artistkarriär. Jag tittar på youtube och ser Telly Savalas. Man får extremt mycket Telly Savalas i den här videon. Han är med hela tiden. Och han rör sig.

Och som inte det vore nog så får man även ett väldigt stort ansikte till höger.

Jag tror det handlar om längtan. Kanske uppfattar jag detta rätt. Kanske fel. Men det verkar lite som att de längtar efter varandra. Jag wikipediar. I mars 1975 låg den här låten etta på englandslistan i två veckor. Jag får en stark lust att ta upp en gammal lista som handlar om de 50 sämsta hittarna genom musikhistorien, men där kommer inte Telly med. Han är mest kylig. Och sympatisk på något konstigt sätt mitt i allt det här. Dessutom var han ju med i Kellys Hjältar.

5 november 2011: “Glenn Hysén är på TV och jag tror inte han skulle veta vilka Pants Yell! var. Han skulle gå rakt förbi dem på gatan och tänka på en fotboll och den där brytningen på Wembley, men det gör inget. Det skulle jag också göra. Alltså inte tänka på brytningen på Wembley utan mer på att se till så vinterjackan är uppdragen ordentligt och så frysa. Fryser gör jag ofta här på Nordpolen.

Jag tänker – vilken fin video med koftor. Ja men det är en låt också. Inte bara yta. Det är en fantastisk liten låt med en minimal refräng som slår till mig med en fjäder som jag vill höra igen. Äkta. Där kommer gitarren. Ett riktigt litet mästerverk.

Jag tittar på Spotify och där föreslår de att jag ska lyssna på något annat som heter plants yells eller planet yello och jag tror inte det är samma sak. Tänk om jag måste ut och leta efter en skiva? En riktig. Jag letar lite information på det där “nätet” och det finns inte så mycket men det står tweepopikoner och sånt. Fast det tänkte inte jag på. Bara att det här var en fantastisk liten låt som jag ska lyssna på minst 5 gånger idag.”

Jag fick i uppdrag av Sören att lista 2011 års sämsta låtar. Han har redan listat sina personliga favoriter här http://noonetonoone.blogspot.com/2012/01/samst-av-2011-13-fel.html så det blir mer av en personlig komplettering från det där perspektivet man har när man ägnar en stor del av året att att ducka för en viss typ av låtar och låtsas att man inte alls bryr sig om vilka finurliga hittar som kommer kringflygande i ljudvågorna i rymden.


Lite bubblare och hedersomnämnanden
Rix FM
När Sören började fråga vad jag tyckte var sämst så visste jag att jag var dåligt uppdaterad så jag tog en titt på Rix FM:s hemsida för att se vilka 25 låtar de har spelat om och om och om igen förra året för det känns lite som att titta på facit. Jag kollade läget, såg att “just nu spelas Takida” och att de hade haft Nickelbackweekend och gick igenom deras topplista för året. Det är rena guldgruvan i såna här sammanhang. Några gick direkt in på min lista.

Enrique Iglesias – Tonight I’m fucking you
En bubblare som gärna hade fått ta klivet in på listan om jag hade hittat en version utan autotune och med fnissandet från produktionsstolen när Enrique sjunger refrängen på fullt allvar.

Eric Amarillo – Om sanningen ska fram
Och i Sverige hade vi vår egen Eric som levererade en av årets sommarplågor till afterbeachscenen. Jag har med stor skicklighet och rutin lyckats att höra den endast ungefär 3 gånger på ett helt år och inte hunnit bli irriterad, men han är ändå värd ett omnämnande. En ganska snygg melodi där han gör felet att han 1) visar hur han ser ut och 2) om och om och om igen frågar om du vill ligga med honom.




OK. Lite riktiga toppenlåtar från året som gick.

10. Trace Adkins – Brown Chicken Brown Cow
Finns det överhuvudtaget något behov av gubbar som Willie Nelson och Neil Young när country kan låta så här bra? Brown Chicken Brown Cow av den tuffe liraren Trace Adkins som står där och är jättetuff. Kanon och klass hela vägen.


9. Black Eyed Peas med ungefär allt

Det finns idag tre band i världen/Sverige vars fans består av djupt efterblivna människor. Den oheliga treenigheten är Nickelback, Takida och Black Eyed Peas. Det är ingen åsikt. Så är det bara. Och vilka andra än just Black Eyed Peas kan ta en av världens sämsta låtar genom alla tider (I’ve had the time of my life från Dirty Dancing) och blanda upp den med något som låter som dansgolv för sådär 10-12 år sedan och samtidigt få lira på Superbowl. Ja, den kanske kom förra året eller så, men vadå…den här har lego.


8. LMFAO – Sexy And I Know It
Jag känner igen smakfullhet och här är det ROLIGT i typsnittet Times New Roman storlek 64, buskis, osexigt, soundet från dansgolvet 1997 återskapat på ett sätt som bara skriker vi har noll koll på allt. Extra plus för bandnamnet LMFAO som eventuellt kan tolkas som internetslang för laughing my fucking ass off. Skönt. Man vet att här har vi ett roligt band. Varning för att se den här videon. Du kanske inte vill fortplanta dig mer överhuvudtaget. Någonsin.


7. Lou Reed & Metallica – The View
Man kan försöka vara djup och säga att kanske är det här betydelsefullt. Det är konst. Kanske. Och kanske är det konst om 20 år. Det kan komma en film. Det kan komma en scen i filmen där man får till det och i några få sekunder så kommer det komma till sin rätt och någon envis fanatiker kan äntligen andas ut och säga – vad var det jag sa – de var inte så fel ute ändå. Men framför allt. Oftast kommer det alltid vara underbart dåligt.


6. Kapten Röd – Ju Mer Dom Spottar
Jag hörde en låt och då kom jag på ett nytt ord. Det ordet är Bolibompareggae.
Bolibompa är/var ett barnprogram på den fria televisionen som heter SVT. På den fria televisionen får man ibland lära sig saker om världen och samhället med hjälp av enorma pekpinnar samtidigt som det står en fluortant i bakgrunden och säger skölj. Bolibompareggae är ackord och sound där man anar Ace Of Base men där man lägger till pretentiöst, politiskt korrekt och 12:e mest spelade låten på P3 på hela året. Otroligt. Det känns som de lyssnarna har det värre än de i Guantanamo.


5. Nicke Borg – Leaving home
Jag tog en snabblyssning på Takida men han verkar ha lugnat ner rösten en aning så årets Nickelbackpris för gutturalröst går till Nicke Borg. Denne trevlige kille ställer sig på Melodifestivalens scen och bevisar än en gång att hårdrocksballaden uppfanns en enda gång på 1970-talet och den ska banne mig inte utvecklas på något sätt. Extra plus för obligatoriska disten i refrängen och hans psykologiska styrka när han genomför den enkla texten genom att tänka på att han egentligen sjunger om mytologi, drakar och demoner.


4. Bruno Mars – The Lazy Song
Jag har inte hört den här så mycket men har haft lite koll på den här spillran sedan förra årets traumatiska bilfärd mot Stockholm då jag tvingades lyssna på en låt av honom där man riktigt hörde hur han sjöng i seglarskor. Bildbevis finns.
Den här gången är han ännu roligare. Lite blytung reggae och 5 medhjälpare som har klätt ut sig till apor. Vad roligt. Jag tror han har tänkt ut det här helt själv. Rix FM tycker det här är en av årets bästa låtar. De har även en slogan som säger “bäst musik just nu”.


3. Hot Chelle Rae – Tonight Tonight
Jag har lite svårt för signaturmelodin till Scrubs. Så är det. Den känns så jobbigt banal och när jag hörde den här så insåg jag att de här killarna skulle troligen inte ens kunna ta ut den på panflöjt. Och om panflöjt var det sätt som folk i allmänhet ville höra musik på så skulle de glatt spela panflöjt. De skulle posera med den. Överallt. Jag lyssnar en gång till och tänker att nu när USA tar hem trupper från Irak m.m. så kanske det äntligen kan bli lite fokus på viktiga saker. Som att en gång för alla göra slut på det här bandet. Så mycket party som de står för får man helt enkelt inte ha.


2. Rebecca Black - Friday
Ett av årets stora internetfenomen måste vara med på min lista. Hon har inte det stora skivbolaget i ryggen men hon har i alla fall autotune. Och ett enormt antal klick på youtube. Och autotune. Hon jobbar hårt hela veckorna och ser fram emot fredagen. Det är då hon träffar sin kille och om man någonsin är i behov av öronproppar så är det bara att fråga honom. Han har alltid det med sig.


1. The Moniker – Oh My God
Tysk umpa umpa marsch som framförs av någon med otäcka Di Leva preferenser. Vadå umpa umpa, ja, jag vet den är maskerad med ett övertydligt Strawberry Fields intro och fortsätter med övertydliga trumpeter och mycket färgglada kläder för att säga så här var The Summer Of Love. Rullband. Svampar i bakgrunden. Stora skyltar. Nu ska vi klappa. En låt man lätt kan nynna på. Det är inget fel att gilla den eller nynna på den. Inget fel alls. Det är bara att det är lite för mycket och lite för - letar efter ordet - halvbra - vilket gör att hyllningen mest känns som ett hån. Fast nynna på den kan man. På ett tyskt sätt. Oh my God oh la la och I can see myself in bed with you when I’m 62. La la la.

Med lite dålig koll på frekvenser och syntar som låter som de är inköpta på postorder i en såndär liten katalog med väldigt mycket reklam i kan man komma ganska långt. Rättare sagt man kan komma nästan hur långt som helst om man lyckas sätta ihop det till en fin liten helhet som den här låten är. Och det är så skönt med den här typen av trummor i just den här typen av låt. Känsla. Den går just nu på repeat. Jag gör en kom ihåg lapp till mig själv där det står - den här låten spelas med fördel efter en låt med Beach Fossils.