Det finns många låtar med The Shins som jag har missat. De har haft ett par riktigt fina låtar genom åren och så har jag lyssnat på just de låtarna och jag tror jag kan räkna upp 2-3 titlar med The Shins medan resten av skivorna har gått mer obemärkt förbi. Men de låtarna jag har hört har alltid varit extremt bra så de har jag hört väldigt många gånger.
Så när Gustaf spelade upp den här i lördags tänkte jag vad dum jag är som inte har lyssnat mer på hela skivorna för det här var riktigt bra. Det var bra från första trumslaget. Det var ännu bättre andra gången jag hörde den. In med den på en Spotifylista. Lyssna. På jobbet. Hemma. Gåshud. Så mycket att jag väntar på att Gunde Svan ska kliva in och skrika något om ståpäls på lämpligt ställe i låten.
Jag gillar det på gränsen till töntiga i kompet i början av låten. Fantastisk röst. Den fenomenala och ändå självklara refrängen som gör att man rör på munnen för att sjunga med redan innan man visste vad han skulle sjunga.
Och jag gillar att jag idag såg att den är från i år. Skönt.
