A Space Morrissey

Jag fick i uppdrag av Sören att lista 2011 års sämsta låtar. Han har redan listat sina personliga favoriter här http://noonetonoone.blogspot.com/2012/01/samst-av-2011-13-fel.html så det blir mer av en personlig komplettering från det där perspektivet man har när man ägnar en stor del av året att att ducka för en viss typ av låtar och låtsas att man inte alls bryr sig om vilka finurliga hittar som kommer kringflygande i ljudvågorna i rymden.


Lite bubblare och hedersomnämnanden
Rix FM
När Sören började fråga vad jag tyckte var sämst så visste jag att jag var dåligt uppdaterad så jag tog en titt på Rix FM:s hemsida för att se vilka 25 låtar de har spelat om och om och om igen förra året för det känns lite som att titta på facit. Jag kollade läget, såg att “just nu spelas Takida” och att de hade haft Nickelbackweekend och gick igenom deras topplista för året. Det är rena guldgruvan i såna här sammanhang. Några gick direkt in på min lista.

Enrique Iglesias – Tonight I’m fucking you
En bubblare som gärna hade fått ta klivet in på listan om jag hade hittat en version utan autotune och med fnissandet från produktionsstolen när Enrique sjunger refrängen på fullt allvar.

Eric Amarillo – Om sanningen ska fram
Och i Sverige hade vi vår egen Eric som levererade en av årets sommarplågor till afterbeachscenen. Jag har med stor skicklighet och rutin lyckats att höra den endast ungefär 3 gånger på ett helt år och inte hunnit bli irriterad, men han är ändå värd ett omnämnande. En ganska snygg melodi där han gör felet att han 1) visar hur han ser ut och 2) om och om och om igen frågar om du vill ligga med honom.




OK. Lite riktiga toppenlåtar från året som gick.

10. Trace Adkins – Brown Chicken Brown Cow
Finns det överhuvudtaget något behov av gubbar som Willie Nelson och Neil Young när country kan låta så här bra? Brown Chicken Brown Cow av den tuffe liraren Trace Adkins som står där och är jättetuff. Kanon och klass hela vägen.


9. Black Eyed Peas med ungefär allt

Det finns idag tre band i världen/Sverige vars fans består av djupt efterblivna människor. Den oheliga treenigheten är Nickelback, Takida och Black Eyed Peas. Det är ingen åsikt. Så är det bara. Och vilka andra än just Black Eyed Peas kan ta en av världens sämsta låtar genom alla tider (I’ve had the time of my life från Dirty Dancing) och blanda upp den med något som låter som dansgolv för sådär 10-12 år sedan och samtidigt få lira på Superbowl. Ja, den kanske kom förra året eller så, men vadå…den här har lego.


8. LMFAO – Sexy And I Know It
Jag känner igen smakfullhet och här är det ROLIGT i typsnittet Times New Roman storlek 64, buskis, osexigt, soundet från dansgolvet 1997 återskapat på ett sätt som bara skriker vi har noll koll på allt. Extra plus för bandnamnet LMFAO som eventuellt kan tolkas som internetslang för laughing my fucking ass off. Skönt. Man vet att här har vi ett roligt band. Varning för att se den här videon. Du kanske inte vill fortplanta dig mer överhuvudtaget. Någonsin.


7. Lou Reed & Metallica – The View
Man kan försöka vara djup och säga att kanske är det här betydelsefullt. Det är konst. Kanske. Och kanske är det konst om 20 år. Det kan komma en film. Det kan komma en scen i filmen där man får till det och i några få sekunder så kommer det komma till sin rätt och någon envis fanatiker kan äntligen andas ut och säga – vad var det jag sa – de var inte så fel ute ändå. Men framför allt. Oftast kommer det alltid vara underbart dåligt.


6. Kapten Röd – Ju Mer Dom Spottar
Jag hörde en låt och då kom jag på ett nytt ord. Det ordet är Bolibompareggae.
Bolibompa är/var ett barnprogram på den fria televisionen som heter SVT. På den fria televisionen får man ibland lära sig saker om världen och samhället med hjälp av enorma pekpinnar samtidigt som det står en fluortant i bakgrunden och säger skölj. Bolibompareggae är ackord och sound där man anar Ace Of Base men där man lägger till pretentiöst, politiskt korrekt och 12:e mest spelade låten på P3 på hela året. Otroligt. Det känns som de lyssnarna har det värre än de i Guantanamo.


5. Nicke Borg – Leaving home
Jag tog en snabblyssning på Takida men han verkar ha lugnat ner rösten en aning så årets Nickelbackpris för gutturalröst går till Nicke Borg. Denne trevlige kille ställer sig på Melodifestivalens scen och bevisar än en gång att hårdrocksballaden uppfanns en enda gång på 1970-talet och den ska banne mig inte utvecklas på något sätt. Extra plus för obligatoriska disten i refrängen och hans psykologiska styrka när han genomför den enkla texten genom att tänka på att han egentligen sjunger om mytologi, drakar och demoner.


4. Bruno Mars – The Lazy Song
Jag har inte hört den här så mycket men har haft lite koll på den här spillran sedan förra årets traumatiska bilfärd mot Stockholm då jag tvingades lyssna på en låt av honom där man riktigt hörde hur han sjöng i seglarskor. Bildbevis finns.
Den här gången är han ännu roligare. Lite blytung reggae och 5 medhjälpare som har klätt ut sig till apor. Vad roligt. Jag tror han har tänkt ut det här helt själv. Rix FM tycker det här är en av årets bästa låtar. De har även en slogan som säger “bäst musik just nu”.


3. Hot Chelle Rae – Tonight Tonight
Jag har lite svårt för signaturmelodin till Scrubs. Så är det. Den känns så jobbigt banal och när jag hörde den här så insåg jag att de här killarna skulle troligen inte ens kunna ta ut den på panflöjt. Och om panflöjt var det sätt som folk i allmänhet ville höra musik på så skulle de glatt spela panflöjt. De skulle posera med den. Överallt. Jag lyssnar en gång till och tänker att nu när USA tar hem trupper från Irak m.m. så kanske det äntligen kan bli lite fokus på viktiga saker. Som att en gång för alla göra slut på det här bandet. Så mycket party som de står för får man helt enkelt inte ha.


2. Rebecca Black - Friday
Ett av årets stora internetfenomen måste vara med på min lista. Hon har inte det stora skivbolaget i ryggen men hon har i alla fall autotune. Och ett enormt antal klick på youtube. Och autotune. Hon jobbar hårt hela veckorna och ser fram emot fredagen. Det är då hon träffar sin kille och om man någonsin är i behov av öronproppar så är det bara att fråga honom. Han har alltid det med sig.


1. The Moniker – Oh My God
Tysk umpa umpa marsch som framförs av någon med otäcka Di Leva preferenser. Vadå umpa umpa, ja, jag vet den är maskerad med ett övertydligt Strawberry Fields intro och fortsätter med övertydliga trumpeter och mycket färgglada kläder för att säga så här var The Summer Of Love. Rullband. Svampar i bakgrunden. Stora skyltar. Nu ska vi klappa. En låt man lätt kan nynna på. Det är inget fel att gilla den eller nynna på den. Inget fel alls. Det är bara att det är lite för mycket och lite för - letar efter ordet - halvbra - vilket gör att hyllningen mest känns som ett hån. Fast nynna på den kan man. På ett tyskt sätt. Oh my God oh la la och I can see myself in bed with you when I’m 62. La la la.